Elsa Wertman
2009-02-23 @ 17:01:07
Jag var en bondtös från Tyskland. Blåögd, med rosiga kinder, glad och stark.
Mitt första riktiga arbete var hos farmare Thomas Greene. Jag trivdes bra.
En sommardag när hans fru inte var hemma, kom Thomas Greene in i köket,
där jag höll på att laga mat. Han tog mej i sina armar och kysste min hals.
Jag vände bort huvudet, men sedan tror jag ingen av oss visste vad som
egentligen hände. Jag grät, för jag visste inte längre vad det skulle bli av mej.
Jag grät och grät och min hemlighet började synas...
En dag sa Mrs Greene, att hon förstod mej och hon skulle inte ställa till det
för mej, på något sätt. Eftersom Mrs och Mr Greene var barnlösa, skulle dom
gärna adoptera barnet. Så Mrs Greene gömde sej i huset och sände ut rykten
om vad som skulle ske med henne. Allt gick bra och barnet föddes.
Mrs och Mr Greene var så vänliga mot mej.
Åren gick och jag träffade och gifte mej med Gus Wertman. Vi var lyckliga tillsammans.
Vi gick på en del politiska möten och folk trodde jag grät för själva "framträdandet "
av den vältalige Hamilton Greene. Men så var det ju inte alls. För jag ville bara
ropa: - Det är min son, det är min son!
Detta har jag översatt från engelska "Poem Elsa Wertman", av Edgar Lee Masters. Denna översättning gjorde jag 1980-81, när jag gick på gymnasiet. Jag fick en 5:a i betyg (alltså högsta möjliga) och jag var så lycklig och stolt. Min svenskalärare, var en uppskattad lärare och det var honom jag kunde tacka för att jag kom i kontakt med författaren Harry Kullman ("Stridshästen", "Slagskämpen" och "Gårdarnas krig" m fl). Harry Kullman skrev uppmuntrande brev till mej om författarskap och att man inte skulle ge upp sitt författande bara för att man fick sina bokmanus i retur! Han skickade också en liten bok till mej, för att visa att det inte är så stor skillnad mellan en novell och en liten bok. Den kontakten är jag evigt tacksam för. Han finns ju inte längre, Harry, men jag glömmer honom aldrig...
Jag tyckte verkligen det var kul med Svenska och att skriva berättelser. Det gör jag fortfarande och jag önskar bara det fanns mer tid...
Men nu är det dags att dra till restaurangen. Ska bara inom Jonte o Bella och säga "Hej" och lämna ett "tryckrör" till Jonte (till hans kompis Herman).
Bye Bye bloggen!