Jeanettes små funderingar...

The sweetest thing...

Så här skrev min dotter, Isabella:

"Mamma

Du vet hur mycket du betyder för mig. Jag hatar att du bor 7 mil här ifrån. Visst det tar 40 minuter med bil, men ibland önskar jag att du var "the girl next door" så vi kunde ha våra underbara kvällar tillsammans där vi pratar om allt. Ändå är jag glad över skiljsmässan för den gjorde så att du och jag kom närmre varandra, annars hade vi nog inte haft den kontakten som vi har idag. Jag är tacksam för allt du gör för mig och ställer upp i vått och torrt. Du accpeterar det mesta och jag hatar att jag gjort dig ledsen några gånger i livet. Du är verkligen min bästa vän och jag älskar dig över allt annat på hela jorden! Jag njuter av varenda sekund jag spenderar med dig.

Du är the world's greatest mom! ♥"



Tack för den raraste och finaste kärleksförklaringen, Bella!
Jag kan bara säga... DET SAMMA! Kan man få en bättre kärleksförklaring, som mamma?

Nu ska jag berätta en sak för er:
När jag fick Jonatan var det den lyckligaste dagen i mitt liv. Denna lilla personen som ÄNTLIGEN kom! Vi kallade honom för Karl-Astrid när han låg i "maggen". När han tittade fram blev det en Jonatan, direkt!
Det var en sån lyckokänsla, att det är bara dom som själv har upplevt den, som vet vad jag talar om. Jonte blev en liten söt kille och när han var 2 år, kom äntligen en lillasyster. Han var så glad för henne. En gång när vi skulle ut, låg Isabella färdigklädd på sängen, hon var väl några veckor gammal. Då började hon gnälla lite, men jag tänkte att jag hinner ta på mej ytterkläderna innan jag hämtar henne. Jonatan var redan färdigklädd. Då kommer lille Jonte, 2 år, bärande på henne till mej med armarna runt Bellas hals: - Mamma, Bella kiker... (Mamma, Bella skriker)... Han tyckte det var synd att hon skulle ligga där och vara lessen.

Vi har alltid försökt ta hand om varandra och ställa upp för varandra. Jag har berättat innan om hur jag älskade att hämta barnen så snabbt som möjligt hos dagmamman, just för att jag längtade efter dom, hur jag älskade att läsa saga för dom och bara vara med dom.

Jag älskar att umgås med mina barn, för jag anser att det finns inga bättre personer att umgås med på denna jord. Dom gör mej helt enkelt LYCKLIG! Det är starka band mellan oss. Band som ska "klippas" när dom blir vuxna, säger alla ialla fall. Typ att "det är snart dags att klippa banden". Vilka band? Jag har aldrig fattat det riktigt...

Självklart kan man inte vara med dom och beskydda dom alltid och för allt. Men man kan faktiskt vara deras kompis, ställa upp och trösta och allt det där. Är det inte en förälders uppgift? Hela livet?

Jag var ju med Jonatan hos Cia förra veckan. Jag sa till Cia att jag tjatar nog en del på Jonatan om hans Diabetes, att han ska ta värden m m. Så ringer jag honom lite ofta kanske, just för att kolla så han kommer upp på mornarna bl a.
Cia tyckte jag skulle få någon klasskompis telefonnummer, t ex Herman, just för att kunna be honom kolla om Jonte inte svarar i telefon, nu när han bor ensam i Ljungby. Då sa Jonte: - Då kommer mamma ringa till Herman varje gång jag inte svarar! Då sa jag till Cia: - Verkar jag vara en "tjatmamma"? - Nej, sa Cia, jag tycker du låter som en utmärkt mamma...

Nåja, det kan bara ungarna uttala sej om... om man är en bra mamma eller inte.

Idag fick jag ett bevis på att jag kanske är en "bra" mamma? Jag är så lycklig för detta. Så vill jag bara avsluta med att mina barn är dom bästa! Tur att det var jag som blev mamma åt dom! Det är VI! Vi passar ihop på något märkligt, fantastiskt och underbart sätt. Så är det bara...

I onsdags var det dags för Bella att tatuera sej. Jag tänkte lägga in lite bilder på detta så fort vårt internet funkar.

Trevlig helg, stora älg! ♥


                 



Ps. Kanske vårt internet funkar idag. Då blir det mera skrivet i helgen. Annars inte...Ds.