> Jeanettes små funderingar... -
RSS RSS 2.0

Jeanettes små funderingar...

A little bit of me is torn...

Kommentarer (3)

2009-03-09 @ 10:48:15


Jag har så svårt för att se mina barn må dåligt. Vilken mamma har inte det? Varför är det så att en del män har så svårt att bli känslomässiga, när det gäller barn? Mina barn är stora nu men ibland är det som en känslomässig virvelvind i mitt liv när det gäller barnen, en virvelvind som jag är mitt uppe i. I själva nålsögat ska det ju vara helt stilla. I nålsögat har jag varit ett tag nu men alltför ofta "kastas" jag ut i kanterna, där det blåser som värst! Det kan jag ta, jag har något att hålla fast mej i ialla fall. Jag har min kärlek och den är stark!!

Jag kan absolut inte göra något åt det. För det är inte mej det handlar om just nu, utan jag får bara stå och se på när det hela händer.  Det är jobbigt när ens barn själv känner att dom inte räcker till, utan hela tiden måste bevisa att dom presterar något såsom att diska, städa, tvätta... självklart ska man ta ansvar för detta med, men det är inget känslomässigt i det eller hur? När det kommer till "riktiga" känslor, som att visa kärlek, umgås på ett naturligt sätt. Det är där det "går sönder"...

Usch, jag vet inte om jag orkar förklara hur allt ligger till...  Mina barn är dom mest positiva, glada, humoristiska barn man kan ha och jag är så stolt över dom. Jag vet att dom har haft en oerhört tuff tid bakom sej, men för mej får dom gärna ösa alla ledsamheter, oroligheter och tårar på mej. För jag finns där för dom och jag kan t o m tycka det är skönt att dom gör det. Vänder sej till mej... när det känns jobbigt. Jag kan vara stark för oss alla.

Det gör ingenting att dom väcker mej mitt i natten och vill prata. Jag gör gärna det... lyssnar i natten. För mej är det inget "störande" moment eller "uppoffring", när dom ringer och är ledsna eller bara vill prata. Varför kan man inte bara låta dom få vara lyckliga och låta dom våga visa vem dom är? Vara sej själva i alla lägen, i glädje som i sorg? Om man inte kan vara det med sina föräldrar, vem ska man då vara det med? Du ska få lov att vara liten och ledsen, även om du snart är vuxen. Visa att du är sårbar och inte alltid stark... Man ska inte behöva tassa på tå, rädd för att inte vara till lags, eller hur? Varje gång man kastas ut mot kanterna i virvelvinden... gör det ont. Så är det bara. Men det ska inte behöva vara så här. Inte efter så många år. 

Jag kan bara inte låta bli att lägga mej i snart, men problemet är ju att det är "mitt fel" att allt detta hände, så vad jag än gör och säger, så blir det fel... En av oss har gått vidare med sitt liv, önskar bara "den andre" kan göra det med snart, för jag kan snart inte behålla tårarna längre... hur länge ska man behöva "stå ut" med att se sina barn må dåligt, för att den andre parten inte är lyhörd? För vad jag än säger eller hur jag än "agerar" så kommer det att bli fel!!


 

Kommentarer

Postat av: Helena

Godmorgon!Visst är det så att man går sönder inombords när ens barn mår dåligt. Oavsett vad som har hänt, så måste man försöka se framåt och gå vidare. Även peppa barnen till att det finns en framtid, det som har hänt är dåtid och kommer inte tillbaka igen. Uppmuntra med att allt bara kan bli bättre och finnas där för att lyssna och trösta.Jag hade en underbar helg, skönt att komma bort från vardagen och känna samhörighet med en annan vuxen person och utbyta tankar. Man skulle unna sig det lite oftare. Hoppas att du får en fin dag!

2009-03-09 @ 11:56:01
URL: http://beverlyhills.blogg.se/

Postat av: BJERNHAGEN

Åh tackar! :) jadu, kanske det. haha

2009-03-09 @ 17:09:02
URL: http://lisabjernhagen.blogg.se/

Postat av: Helena

Hej! Jag tycker att Jonte och Bella är bäst!! Bara så du vet. Kram Helena

2009-03-09 @ 19:16:51
URL: http://mollymys.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback