> Jeanettes små funderingar... -
RSS RSS 2.0

Jeanettes små funderingar...

Luft under vingarna! Vilka vingar?

Kommentarer (0)

2012-04-25 @ 14:29:25

Håglös, förkyld och trött. Det ska bli början på mitt första inlägg på väldigt länge. Det har hänt så mycket sedan sist.

Min älskade mormor dog den 22 mars. Hon var 90 år och min goa, goa mormorn bara somnade in. Hon hade veckan innan där blivit lite sämre och var inte lika kontaktbar som hon varit innan. Mamma ringde till mig och sa att mormor nu blivit sämre. Dan därpå ringde hon igen och sa att mormor blivit ytterligare sämre och då satte jag mig direkt i bilen och körde in till henne. Där var mamma, pappa, mina mostrar med män och även min kusin. Vi var alla samlade runt omkring mormor. Vi skriftades om att sitta jämte henne. Jag höll hennes hand och hon kramade den lite lätt, tyckte jag i alla fall. Jag klappade henne i pannan och hon kändes kallsvettig. Förmodligen hade hon drabbats av någon infektion, kanske i lungorna för hon andades lite rossligt.

Sedan dröjde det bara några timmar så lämnade hon oss. Lugnt och stilla. Hon såg rofylld ut. Jag tror att det bara var "skalet" av en människa som låg där. Fina mormor var redan hos morfar i himlen. Äldreboendet bjöd på kaffe och smörgås och vi satt och pratade lite. Jag kan bara konstatera att mormor fattas mig otroligt mycket och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne?

På skärtorsdagen var det begravning. Otroligt fin, men ack så sorglig. Mina barn var med och vi höll om varandra alla när vi gick ut från kyrkan. Sedan var det kaffe och tårta efter i församlingshemmet. Det är nog bra att samlas alla någonstans och få ett "avslut" liksom. Det var mycket prat om mormor. Mamma berättade att när mormor föddes den 11 januari 1922 så vägde hon bara knappt 1 kilo. Min gamlamormor Signe och gamlemorfar Ivar åkte till prästen för nöddop. Man lade mormor i en pälsmössa för att hon skulle hålla värmen! När dom kom fram sa Ivar att "Jag tycker hon ska heta Asta". Så det fick hon heta. Asta Linnea. Efteråt visade det sig att Ivar hade haft en gammal "flamma" som hette Asta och därför tyckte han det namnet var fint. När Signe fick reda på detta sa hon: Jaja, han valde i alla fall mig"... Mycket roliga små historier kommer man själv ihåg och jag har skrivit ner "Min egen berättelse om livet" för att jag och framförallt mina barn ska veta och kunna berätta vidare om hur allt varit. :)

Nu är det tomt och jag är så glad att jag har min fina familj! Det känns skönt och tryggt att ha dom omkring sig.
Annars är det tungt och jag önskade verkligen att jag hade haft en massa luft under mina vingar. Att bara tryggt kunna fälla ut dom och glida omkring, ljudlöst...

Återkommer när jag känner mig lite mera "fit for fight"...
Kram bloggen! 


Finaste mormor!

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback