Jeanettes små funderingar...

"Landet som blev till guld"

Denna underbara historia hittade jag på "Mimers Brunn" skriven av en 18-årig kille som heter Johannes Wallberg (tror jag ialla fall). Tala om att ha fantasi... Härligt och charmigt!

 
"Landet som blev till guld

Detta är en berättelse som handlar om en liten pojke vid namnet Arschaba.

Arschaba bor med sin mamma och sin farfar i landet Ihimbosha som ligger nära den sydliga polen på planeten Saturnus. Där dom bor är det alltid mycket kallt och mörkt, vilken årstid det än är. Men det finns en dag som inte är lik alla andra dagar. En dag som nästan alla anser är bättre än både födelsedagar och julafton. Imboshaborna har döpt denna dag till himladagen. Det som händer är att mitt i natten, klockan 24.00, ljusnar det och natten övergår till dag.
Den är varm som den underbaraste sommardagen. Vattnet blir varmt och blommor,träd, buskar och andra växter blir gröna och blommar. Att vara född på himladagen är stort. Detta barn blir ett himlabarn, och är guds barn.
Att vara ett himlabarn är inte simpelt, utan en stor utmärkelse. Historien säger att himlabarnen får uppleva saker som inga andra får göra, och det var precis det som hände Arschaba.

Det hade varit en helt vanlig dag med skola, hemarbete och det urtrista vädret. Arschaba och hans familj var trötta och gjorde därför sig i ordning och gick till sängs. Alla somnade men inte Arschaba. Han låg och tänkte på vad som skulle hända honom och vad han skulle få uppleva för något som ingen annan skulle få göra. Han drömde och drömde, fantasin bara flödade. Men en tanke skrämde honom: Tänk om det var något hemskt han skulle få uppleva och inte något bra!? Tanken skrämde honom mer och mer. Men till slut så lyckades han somna, men det var många drömmar som snurrade den natten i hans lilla hjärna.

Nästa morgon så vaknade han utvilad i sin säng. Klockan visade 10.40, en hel timme innan den skulle ringa... Han gick upp och gjorde sig i ordning och åt frukost. Han tog den tidiga flygbussen för att han skulle hinna göra sin jupiterianska språkläxa som han hade glömt i skolan. Vanligtvis så börjar dom inte förrän vid 12.30, men han var där redan 11.40

Första lektionen var en kurs i moderna musikstilar på Pluto, vilket dom flesta inte tyckte var så intressant. Det handlade ändå mest om "IceBluce" eller "WinterPop" som hade funnits länge på Saturnus. Läraren blev mer och mer galen ju längre lektionen löpte mot sitt slut, då en efter en somnade in i bänkarna. Till slut var det bara Arschaba och den lilla söta flickan Dista som satt upp i bänken. Dom kollade på varandra och log, och han kände riktigt hur blodet värmdes upp inuti hans kropp. Det var en känsla som han aldrig hade upplevt innan och den gjorde honom lycklig.

När han kom hem den dagen så var han så glad att det riktigt lyste om honom.
Han var ensam, så han satte sig i soffan och slog på teve:n. Han hann inte sitta där så länge förrän det ringde på dörren. Glatt gick han och öppnade. Han möttes av det ljusaste han någonsin hade sett. Det var så ljust att han fick kisa med ögonen för att kunna se vad det var för något som stod där. När hans ögon hade vant sig vid ljuset så såg han vad det var. Det var Dista som stod där. Hon sa med den vackraste rösten "kom, kom kom med mig". När hon tog Arschaba i handen och började gå bortåt så kände han den där värmen inom sig igen, fast den här gången mycket kraftigare. Den blev starkare och starkare, och tillslut så gjorde det så ont att han började skrika. Hon knäppte då med fingrarna, och precis samtidigt tappade han talförmågan. Efter det så öppnade hon munnen och ur den kom den ljusaste ton som även den bara blev starkare och starkare. Han kände hur han började tyna bort och försvinna.

Han vaknade upp som ur den hemskaste dröm, men som ändå hade varit så underbar. Han trodde först att han var förlamad, men när värmen åter igen började sprida sig i kroppen så kunde han röra på del efter del. Men denna gången var det inte den där värmen som sprider sig när man är kär, utan en värme som gick utifrån och in. Han öppnade ögonen och möttes då av ett sken likt den underbaraste himladagen. Han förstod att han inte var hemma, utan i en annan värld!

Jämte honom så hörde han hur det porlade. Det var en liten bäck som det rann vatten i. Han böjde sig ner för att dricka.

Det smakade ljuvligt, inte som vattnet hemma på Saturnus, utan mer som vatten på flaska med päronsmak.
Arschaba började känna sig lite hungrig, så han reste sig upp för att leta efter något att äta.

Han nosade upp en doft som luktade underbart. Han följde den till en liten, liten stuga. Stugan var gjord av timmer och den var målad i en mörk färg med ljusare knutbräder. Taket var av gräs och i mitten stack det upp en skorsten av sten.
Han såg inte till någon varelse, så han gick in och kollade vad som fanns att bjuda på. Där låg dom underbaraste kötträtterna och han tog sig för att smaka. Precis när han hade fått in den första biten i munnen och tagit den första tuggan, så kom från ingenstans en växt upp från golvet. Den slingrade sig runt honom och han tvingades att spotta ut maten. När han hade gjort det så slutade den krama honom och började kittla honom istället. Arschaba tyckte detta var ytterst obehagligt, så han började skrika och dra i växten. Men detta gjorde ingen skillnad. Inte förrän den kom en man som tog upp något som liknade en trollstav. Det kom rök ur den, en rök som slingrade sig mellan Arschaba och växten. Och han hann inte ens blinka förrän växten var borta.

Jaså, sa mannen. Är du här nu? Ja, ni människor kan ju inte passa tider. Arschaba visste inte vad han skulle säga, så det enda han fick fram var ett "Va"? Mannen som var cirka 140 cm lång hade långt skägg som räckte ända ner till knäna sa att de hade mycket att uträtta. Han förklarade att Arschaba hade kommit till ett land som heter Pnutterland och att här håller en ond makt på att ta över. Förvandlingen sker mycket långsamt, det tar hela 698 dagar för den onda makten att ta över helt. Det som händer är att alla blommor, träd, buskar och andra växter dör. Dag efter dag försvinner ljuset, och till slut så är det bara mörker kvar. Men dom skulle inte hinna börja med sitt uppdrag förrän i morgon.

Mannen som hette Nilskon fixade i ordning en säng åt Arschaba i ett av de två små rummen. Sängen var inte stor nog för en människa, för den var anpassad för dvärgar, men ändå somnade han som en sten i den.

Nästa morgon när han vaknade så kände han sig konstig, kanske inte så lustigt när han hade han samma utseende som Nilskon. Han var minst sagt chockad när han ställde sig framför spegeln!

Vad fasen har du gjort med mig? Jag ser ju fulare ut än grannens katt! Kommer jag alltid att se ut så här?
Ha ha, jag tycker i alla fall att du är mycket snyggare nu med skägg, än med dina lena barnkinder. Kommer jag aldrig att se ut som jag gjorde innan? Det beror på om du klarar ditt uppdrag...

Arschaba visste inte vad han skulle säga, tycka eller tänka. Han ville helst vara hemma framför teven med en stor skål med godis. Tillslut tog han sig samman och frågade:

- Vad är det jag ska göra då?
- Det får vi se. Jag trodde det skulle ha funkat idag, men det verkar inte så.
- Hur vet du det då, frågade Arschaba.
- Det märks bara.

De stod och kollade konstigt på varandra ett tag, precis som om de tyckte att den andra var dum i huvudet. Tillslut sa Nilskon:

Nej nu måste vi göra oss i ordning, och städa min lilla stuga, för så här kan det inte se ut när de kommer. Vilka ska komma, undrade Arschaba. Det vet jag inte, men någon lär det nog bli...

Arschaba tyckte bara att Nilskon blev konstigare och konstigare, men han lät bli att säga något.

När det hade gått ett tag, och klockan hade passerat två, accepterade Nilskon att det inte hade kommit någon, men han var lite besviken. Istället så begav sig han och Arschaba till den lilla staden som låg vid havet. Det var mycket längre än vad Arschaba hade trott, för att det tog minst ett par timmar att gå dit (det hade gått fortare om det hade haft en människas benlängd).

Väl framme vid staden så ser dom den glödande solen gå ner i vattnet. Det blev en kraftig orange strimma i havet. Vanligtvis så brukade solen inte gå ned förrän klockan nio. Men eftersom de onda och deras makt närmade sig så blir dagens ljustimmar färre och färre för var dag!

Men även om solen var på väg ner så var de varma efter den långa färden. De kände båda att de ville ta ett dopp i det blå.
De var nästan ensamma på sandbanken. Sanden hade börjat bli lite fuktig av kvällen, men när de steg i den var den fortfarande ljummen av dagens stekande solsken. De tog av sig sina kläder och sprang ner mot vattnet.
Men innan de tog dom sista stegen så blev sanden iskall. Solen gick i moln och vattnet blev till is.

Långt bort hördes ett vrål. Ett vrål som inte var av denna värld. Både Nilskon och Arschaba blev iskalla inom sig.
De såg folk komma ut ur staden för att kolla vad det var som hade fått fram ett så hemskt ljud. Det var ingen som visste vad det var, men alla fruktade att det var de onda som närmade sig, vilket var sant. Alla stod kvar länge och tittade. Det var ingen som grät eller skrattade. Det var heller ingen som skrek eller pratade. Alla stod och kollade bort mot horisonten.

När vrålen upphörde så började en efter en gå tillbaka till sina hem. Till slut var det bara Nilskon, Arschaba och ett par ungar med deras föräldrar som stod kvar och väntade på ytterliga vrål. Men när det verkade som om det hade upphört så gick även de sista åskådarna tillbaka till sina hem.

Nilskon tog fram sin pinne och sa några magiska ord. Efter ett par sekunder så stod det en tombola framför honom.
Han såg lite missnöjd ut och förklarade att det inte alls var en tombola han vill trolla fram, utan ett tält.
Men Arschaba kunde inte hålla sig för skratt. När Nilskon hörde hans fnitter så blev han ännu surare och gjorde ett nytt försök att få fram ett tält. Arschaba trodde att han skulle explodera av skratt när han framför sig fick se en svart get som började bråka och stånga Nilkson. När han inte kunde försvara sig så tog han till trollstaven igen och förvandlade geten till en sten.

I det tredje försöket att få fram ett tält så lyckades han och de kröp båda in och la sig. De somnade med en gång, trots det otäcka som höll på att hända. Men runt midnatt började åter igen vrålet, och den här gången en aning starkare. Då sa Nilskon, det är det där du ska besegra Arschaba.

Nästa morgon var underbar. Det var varmt och solen lyste klar på himlen. De tog på sig sina kläder och gick ut ur tältet.
Nilskon svepte ett par gånger med trollstaven mot tältet, och vips var det borta.

De gick in i staden för att köpa något att äta till frukost. Arschaba hade varit hungrig sedan kvällen innan och såg därför fram emot att få något i sig. Snacka om att han blev läskad av alla godsaker som låg i de stora kyldiskarna, frysarna och på hyllorna. Det märktes att folket inte hade förstått det där med att äta nyttig mat, för att överallt låg det feta ostar, massor med godis men inget som det står "less sugar" på eller "low fat" som det gör hemma på Sarturnus.

Nilskon plockade på sig wienerbröd, frallor, hästkorv och läsk. De gick upp och satte sig på stadsmuren och kollade ut över det som under natten hade varit stelfruset och som nu var så underbart. Arschaba proppade i sig av den mest onyttiga frukost han någonsin hade ätit och han kom fram till att "onyttigt är gott". Nilskon sa att han skulle äta ordentligt så att han skulle orka med sitt uppdrag till kvällen. Han förklarade även att han inte skulle utföra det själv, utan med hjälp av två till, men vilka sa han inte.

När dom hade ätit upp vartenda liten smula började de gå hemåt till den lilla stugan. Fåglarna kvittrade och det luktade himladag. Det fanns underbara blommor i både lila, rosa, röda och blåa färger. Syrsorna spelade, humlor och bin surrade i luften. För första gången så fick Arschaba uppleva tre soliga dagar i rad. Han önskade att sin egen planet hade solsken varje dag, att blommor skulle dofta dygnet runt och att han skulle få somna till syrsorna på kvällen. På vägen så stannade de och pratade med en massa glada och trevliga varelser, men det konstiga var att ingen pratade om det onda och det förstådde inte Arschaba.

När de kom hem till den lilla stugan så var dörren öppen och från den så kom det den tjockaste rök. Nilkson sprang in och kollade vad som hade hänt. Efter att tag så kom han ut igen, och han hade någon med sig. Arschaba kunde inte se vem det var för att personen hade fullt med sot på hela kroppen. Nilskon tog denna till bäcken för att tvätta av sig och när de kom tillbaka såg Arschaba att det var Dista! Förklaringen till att det rök var ett misstag i Distas matlagning. Nog om det. Hon sprang fram till honom och gav han en stor kram och viskade i hans öra:
Det här fixar vi!"


... detta är inte hela berättelsen, utan bara en del...