Trött
2011-11-08 @ 14:28:45
Så trött som jag känner mej nu är längesen jag kände mej. Jag känner inte riktigt igen mej själv. Jag kan inte bjuda på mej själv riktigt och ingenting känns kul på jobbet längre.
Tror att detta har byggts upp under en tid nu i höst och t o m innan sommaren. Jag har känt mej håglös och rastlös. Mitt hem och familj har varit ett andningshål för mej och det är där jag känt mej lugn och trygg trots allt.
Detta är inte något jag bara kan "rycka på axlarna" åt... Jag tycker det är kul att köra till jobbet men när jag väl är där så saknar jag min arbetskamrat som har gått i pension... Det är inte så att jag sitter och lipar och inte känner någon glädje längre, men arbetslivet är inte riktigt som förr.
Kommer ihåg när man sa att jag skulle flytta upp en våning. Det fick jag inte reda på av min arbetsgivare utan av en annan som jag skulle jobba ihop med. Detta kommer jag ihåg att jag kände mej "kränkt" av... liksom att "nu var det "kört" för min del". Nu skulle jag lämna min trygga, gamla arbetsplats till något nytt, som jag inte ens valt själv. Det var en oerhört jobbig period och jag grät ofta... Jag vet att jag tänkte "ska Britta flytta med så blir det åtminstone drägligt". Det blev det. Underbara 9 år tillsammans. Men nu har hon alltså gått i pension och självklart unnar jag henne allt gott! Men min trygghet försvann liksom. Hon har varit som en extramamma, någon man alltid kunnat prata med. Hon var den som frågade efter semestern det året vad som hänt... det var den sommaren jag skiljde mej. Hon såg direkt att något var fel och det var så gott att inte behöva säga något utan bara bli tröstad. Hon har varit med mej under åren efteråt och har tröstat och vi har pratat och det har varit så gott att ha henne.
Jag har henne fortfarande. Vi mailar och håller kontakten så klart. Det är ingen, tyvärr, av mina andra arbetskamrater som håller det "måttet" som Britta. Ingen jag kommit så nära... Jag har en arbetskamrat som står mej nära men annars är det ingen som jag känner jag kan umgås med för vi är inte på samma "nivå"...
Nu vill jag inte hänga ut någon men den där "vi-känslan" som vi hade på vår förra arbetsplats går inte att få tyvärr.
Nu är det trots allt tisdag och det är fikadags. Sedan är det dags att åka hem och njuta av sällskapet av sambon och vovven!