Dagen efter.... och många år efter...
2008-12-17 @ 11:02:15
Det är så grått och trist ute. Det blir nog inte ljust på hela dagen idag. Tur att man har ljusstakar och stjärnor som lyser upp. Igår kväll hade vi julfest. Väldigt trevligt var det. Fick en braständare i min julklapp. God mat och trevligt sällskap förgyllde kvällen.
Var hemma kl 22.30. Möttes av en längtande sambo och vovve. Micke såg annorlunda ut, men jag kunde inte riktigt säga vad det var. Jag frågade om han klippt sej? Gissa vad? sa han...
Det var så att han skulle fylla på vår gaständare (en sån där man har i matlagning, ni vet, med en liten väsande låga). Man måste ju hålla gasflaskan upp och ner när man fyller på. Sedan skulle han kolla om det var tillräckligt... så han tände. Då hade det läckt utan att han märkte det och...PFOOFF!!!
Svedde av ögonfransar, delar av ögonbrynen (gratis noppning, hihi) och kanten uppe i luggen var lika krullig som... ja, ni vet... Ja, det går ju att skratta åt eländet efteråt men det kunde ju gått illa.
♥ Min f d svägerska skickade ett jättegulligt jul-kort igår. Det stod bl a att hon läst min blogg och att jag verkade ha ett bra liv. Tack Pernilla! ♥
Ja, jag har det verkligen jättebra och trivs jättebra med livet, det har jag också talat om här flera gånger.
Jag mår bra, helt enkelt! Det har jag ju gjort innan skilsmässan med, men det var nåt som inte stämde, att det gick som det gick är ingenting jag är stolt över, tvärtom. Man kände sej som en misslyckad människa. Att jag sen betedde mej som jag gjorde och sårade min f d man och kanske även barnen, är något jag verkligen ångrar.
Jag kunde ju bara sagt saker rakt ut, eller kastat sönder porslin, eller vad som helst. Men en sak vill jag poängtera, att det var inte riktigt så som alla trodde det var eller hade gått till. Det finns alltid två versioner av en historia och vem som tror på vilken version är faktiskt upp till var och en själv. Det är många omständigheter som gjorde just, att jag gjorde som jag gjorde. Det är aldrig bara den enes fel att det blir som det blir. Det ligger inte heller bara hos den ene att försöka "fixa" till saker och ting. Det måste vara bådas vilja...
Jag är lycklig nu, lever på helt andra villkor med min Micke. Vi är mer jämlika och jag har kanske lärt mej att ta för mej lite mer. I grund och botten är jag ju samma Jeanette som jag alltid varit, men träffar man sin blivande man redan vid 16 års ålder är det kanske lätt att man formar varandra precis som man vill ha den andre utan att veta om det, jag vet inte...
Det är så svårt att veta vad det var som gick fel eller när det gick fel, det kanske man heller inte ska spekulera i, för ingen mår bättre av det. Men ni kan tro att jag försökt och försökt tänka ut vad det var som gjorde att det gick som det gick.
Jag var hos en psykolog, 5-6 gånger, tiden efter skilsmässan. Jag fick verkligen stor hjälp och hade jag inte gjort det, hade jag nog inte varit den jag är eller där jag är idag. Jag känner att jag blivit oerhört stark som människa, det är en stor sorg man går igenom när man skiljs, så är det bara.
Jag träffade Micke, en lyckoträff. Jag kan inte beskriva känslan när jag varje morron vaknar upp och han ligger där jämte mej. Det är en lyckokänsla. 
Sedan har jag mina barn! Kan inte nog berätta att jag är lycklig som har dom. Dom har stått vid min sida, men inte tagit bara mitt parti, dom är lojala och det ska dom vara och jag älskar dom för det!
... till mina barn!
Tja, det blev lååångt idag. Skrivklådan drabbade mej...
Tack och hej, leverpastej! Hörs sen!